2018-05-21

Afghanerna - migrationsdebattens "cykelställsfråga"


Frågan om de ensamkommande afghanska ungdomarna tycks ha blivit en infekterad symbolfråga för hela migrationsdebatten. Ändå är dessa fall bara en droppe i havet, dessutom med rätt speciella förutsättningar.

Det som anförts mot dem är bland annat att de är män, att de saknar ID-handlingar och att många har uppgivit en felaktig ålder. Frågan om kön är irrelevant. Identitet och ålder är däremot relevanta frågor, men där är det som det är. Ett liv i exil i Iran eller Pakistan är ofta ett papperslöst liv.

Att de är unga kan knappast hållas emot dem. Unga människor är de som har störst förutsättningar att behärska språket, komma in på arbetsmarknaden, integreras och bära sina egna välfärdskostnader. Vad som däremot kan vara problematiskt är om de kommer att ta hit äldre släktingar, som blir kostsamma för systemet. På den punkten behöver systemet stramas upp.

I en perfekt värld får människor bo var de vill – men inte på andras bekostnad.

Nu lever vi dock inte i en perfekt värld, utan har det system vi har. Vilket man får förhålla sig till, om man vill diskutera aktuella frågor.

Hur ser det då ut, om man försöker se nyktert på just denna fråga?

• De unga afghanerna har varit här i åratal, har redan kostat en massa pengar för mottagande och har som regel kommit igång med studier eller arbete. Det senare är även en förutsättning för att de alls skall få stanna, enligt regeringens (förvisso illa skrivna) förslag. De har större förutsättningar än många andra att bli "lönsamma" samhällsmedborgare.

• Många av dem har inget att återvända till i Afghanistan, då de redan levt i exil i grannländerna.

• Afghanistans framtid är ytterst oviss. Går det som det brukar gå, då kommer det att sluta i att landet blir teokratiskt, förmodligen med totalitära inslag. Dessutom har Sverige (om än i begränsad omfattning) varit inblandat i kriget i landet. And if you break it you buy it. Därför kan man diskutera om vårt land möjligen har något slags ansvar för att ta emot de unga afghanerna.

• Slutligen, sedan de kom hit har reglerna ändrats – under den långa tid deras ärenden har malts i Migrationsverkets kvarnar. Man skulle kunna argumentera för att de skall bedömas efter de regler som gällde när de kom hit, och inte bli offer för retroaktiva regler och myndigheternas tröghet.

Så, på rationella (och för all del humanitära) grunder... Låt dem stanna. Det finns många andra och större problem med migrationen. De här killarna har bara råkat hamna i en symbolisk tävling om vilka partier som vågar framstå som elakast mot flyktingar.

(Men om några av dem ägnar sig åt allvarlig eller upprepad brottslighet – då skall de naturligtvis ut. Då har de förverkat sin chans.)

På något sätt känns det som om detta blivit något av migrationsdebattens "cykelställsfråga" – en infekterad detaljfråga att älta och gräva ner sig i, istället för att ta tag i de stora och jobbiga sakerna.

2018-05-19

Något är ruttet inom den svenska borgerligheten


De borgerliga partierna gick in i Decemberöverenskommelsen med öppna ögon. De har underlåtit att fälla en socialistisk regering. De tonar ner sin egen politik och identitet. Så det är knappast något att förvånas över att Allianspartierna släppte igenom den nya sjukvårdsskatten i riksdagen.

Något är uppenbarligen ruttet inom den svenska borgerligheten.

Det har pågått länge. Mycket som man motsatte sig när besluten fattades har "normaliserats" och ses nu för tiden som okontroversiellt bland Allianspartierna. Men det finns goda skäl att anta att sådant som var principiellt oacceptabelt i går är lika principiellt oacceptabelt idag. Det som har förändrats är de borgerliga partierna – som glidit vänsterut, köpt vänsterns problemformuleringar och övergivit sina principer.

Även om högerflanken inom Alliansen bara anser sig ha förflyttat sig mot mitten, så innebär det att hela det svenska politiska spektrat förflyttats vänsterut. (Håll ett gummiband med ett gem fastsatt på mitten mellan händerna, rör ena handen mot mitten – och se hur även mitten förflyttas.)

Mängden trams i den svenska samhällsdebatten expanderar i takt med hur mycket utrymme det ges. Och när ingen står upp för rimlighet, sunt förnuft och frihet – då blir det som det blir.

Mycket är Fredrik Reinfeldts fel. Han ledde avideologiseringen av Moderaterna och släppte bollen på sakområde efter sakområde. Han ödelade årtionden av borgerlig opinionsbildning. Han gjorde ett idédrivet parti till ett maktdrivet. Men vad skall man med makt till om man inte vet vad man skall göra med den?

Anagrammaskinen noterar: Anar nya metoder; ana enormt yrande; nya arma troende; rena nya armodet; ana en ny moderat; nya moderatrean – Nya Moderaterna.

Mycket talar för att den svenska borgerligheten är förlorad för gott. Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium – men att göra det motsatta är svårare, för att inte säga omöjligt.

Friheten och det sunda förnuftet behöver nya, tydliga röster i svensk politik. Därför kandiderar jag till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet.

2018-05-16

Från det lilla fängelset till det stora

Kolmårdenanstalten

Elvis has left the building. I någon mening.

Efter nio månader på ett till fängelse ombyggt gammalt sanatorium för lungsjuka går jag nu ut - till ett så kallat halvvägshus, för att återanpassas i samhället.

Till att börja med vill jag tacka för alla besök, vykort, böcker, utprintade delar av internet och glada tillrop. Det har varit mycket uppskattat.

Jag har i stort sett tagit saken med ro. Sådant man inte kan påverka är det ingen idé att hetsa upp sig över. Det har varit mycket tid till läsning och meditation. Som en annan Hannibal Lecter har jag suttit på mitt rum och lyssnat till Bachs Goldbergvariationer och lite annat örongodis på CD. (MP3-spelare är förbjudna.) På dagarna har jag städat vår avdelning med frenesi och studerat tysk grammatik. Tiden i de ändlösa kioskköerna har jag slagit ihjäl med Tjechovs noveller. Och på fredagskvällarna har jag ropat ut bingosiffrorna.

Man vinner på att vara hygglig mot folk. Jag fick till och med blommor av mina medklienter när jag for, vilket är lite... ovanligt. (Jo, det heter klienter - inte fångar - nu för tiden. Vilket varken i språklig eller praktisk mening är korrekt. Men politisk korrekthet går som bekant före allt annat.)

Kolmårdenanstalten är en smula märklig. Till exempel är personalen inlåst, men inte de intagna. (Det finns, bokstavligen talat, automatiska skjutdörrar av snabbköpstyp i entrén.) Vilket jag tycker berättigar till stilpoäng för en rymning med lakan, på serietidningsmanér, en natt härförleden. De intagna hålls helt enkelt på plats för att överheten säger så, för att alternativet (förflyttning till en klass 2-anstalt) är värre och klienternas position kontrolleras med fotbojor.

Jag har träffat många intressanta och trevliga människor under denna tid. Och en del andra. Men efter att i dag ha tillbringat 2 x 40 minuter i Stockholms tunnelbana kan jag inte direkt säga att klientelet är värre i det lilla fängelset än i det stora.

Allt har naturligtvis inte varit rosenrött. Att vara borta från internet har helt klart varit ett kännbart straff. Och Kriminalvårdens byråkrati kan emellanåt vara uppseendeväckande absurd. (Fast jag har bott i Belgien och jobbat i EU, så jag är inte imponerad.)

Nu skall jag tillbringa den återstående strafftiden, fram till den 15 augusti, på ett halvvägshus. Det är eget boende med självhushåll (och alkotest vid ingång) för klienter som skall slussas ut i samhället igen. På dagarna jobbar eller praktiserar man. Sedan har man ett schema där den mesta lediga tiden skall tillbringas på halvvägshuset - med ett antal timmar per vecka på fri fot, för inköp och egna aktiviteter.

Av byråkratiska skäl fick jag varken jobba eller praktisera med det jag egentligen jobbar med. Men jag har en annan och intressant praktikplats, så det blir bra ändå. Tydligen skall jag få aktivitetsstödsbidrag för detta, vilket lär kosta skattebetalarna ytterligare en slant.

Den totala notan för hela den här processen lär överstiga vad staten anser att jag är skyldig i skatt många gånger om. Men det är väl inte pengarna, utan principen. Skattebasen måste till varje pris upprätthållas - speciellt i tider då folk kan få för sig att staten inte uppfyller in del av "samhällskontraktet".

Men nu är jag i vart fall online igen, lagom till min riksdagskandidatur. Pin livat!

2018-05-07

I skuggan av partiledardebatten

Så har det varit partiledardebatt igen. Kanske är det mest intressanta det vi inte fick se.

Stats-tv:s studio var fylld med partiledare som anser sig veta allt - och som gör anspråk på att vilja styra och ställa över allt och alla.

De vill bestämma över våra liv. De vill ha makten över två tredjedelar av våra inkomster. De har ett centralistiskt perspektiv och ägnar sig gärna åt micro management.

Men vad vi får är vårdköer, en havererad polis, en skola i kris och skrytbyggen. Är det förvånande?

Det verkligt intresanta är den spontana ordning och utveckling som hamnar i skuggan av dagens partipolitiska gnäll: Människors initiativkraft, kreativitet och företagsamhet. Entreprenörskapets förmåga att skapa utveckling. Mångfaldens och det frivilliga samarbetets förmåga att sålla fram de bästa och rimligaste lösningarna... Allt detta som kvävs av våra riksdagspartiers arroganta och monolitiska förhållningssätt till vårt samhälle.

Det handlar om att politiken dödar idéer, initiativ, projekt, samverkan och spontan utveckling - innan sådant ens hinner se dagens ljus. Istället vill riksdagspartierna att alla skall göra likadant, gå i takt och att en storlek skall passa alla.

Det är här det behövs en politisk motkraft - som vill rulla tillbaka överhetens centralism och istället befria människan. Vilket dagens riksdagspartier aldrig kommer att medverka till...

2018-04-08

En vision om ett bättre samhälle

Friheten som idé är, framåtskridande och framtidshopp.

Friheten är öppen för att vi inte vet allt, inte kan allt och inte behärskar allt. Den bygger på ett öppet sinne, i stället för på dogmer som arrogant påtvingas allt och alla. Den omfamnar utveckling, framsteg och individens eget ansvar. Den erbjuder både dynamik och stabilitet genom valfrihet, decentralisering och respekt för den enskilda människan. Den ser folket som enskilda individer och fria medborgare - inte som ansiktslösa undersåtar. Den bygger på frivilligt samarbete i stället för tvång.

Ordning måste komma underifrån för att bli stabil och uthållig. Den måste bygga på enkla grundprinciper som kan förstås av, och som gäller lika för alla: Alla människors rätt till individuell frihet, säkerhet och egendom. Och alla lika rätt inför statsmakten.

Den frihetliga idén om staten är att den skall vara liten men stark. Lagarna skall vara få, men ordningen god. Den ska inte lägga sig i hur folk lever sina liv så länge de inte skadar någon annan. Den skall noga respektera och upprätthålla de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna. Den skall fokusera på sina kärnuppgifter och sätta kompetens, kvalitet och kostnadseffektivitet i främsta rummet. Den skall vara öppen och transparent. Den ska vara till för medborgarna, inte tvärtom.

Frihetens tro på spontan ordning är en förutsättning för framåtskridande. Nya idéer, kreativitet, entreprenörskap, fri ekonomi, fri forskning, fri information och fri debatt krävs för att vi skall röra oss framåt i stället för att stagnera. Ett fritt samhälle är ett öppet och tolerant samhälle i vilket människans själ är fri.

Grundregeln är att leva och låta leva. Vilket även gäller dem som kanske vill bo i socialistiska kollektiv, leva högkyrkligt och konservativt, återvända till naturen eller väljer något annat sätt att leva. Varsågoda, så länge de respekterar andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Kampen för individens frihet och ett fritt samhälle måste föras ständigt och på alla plan. I politiken. I idé- och kulturdebatten. I den allmänna samhällsdebatten. Vid fikaborden. Och i våra egna liv.

/HAX
(via brev från Kolmårdenanstalten)


2018-03-16

Postmodernismens baksmälla


Jag har nu i ett drygt halvår tvingats följa tillståndet i landet och världen huvudsakligen via public service och några av de större morgontidningarna. Det kan ligga något i teorierna om parallella universum...

Först förkastade postmodernismen den objektiva verkligheten - och själva upplysningen - och deklarerade allas rätt till sin egen sanning. Den öppnade för en kommunikativ singularitet i vilken alla former av rimligt meningsutbyte blev omöjliga. (Det var väl enklast så, för vänstern, när dess värld och dess idéer låg i grus.)

Detta för att i nästa ögonblick förfäras över "fake news". Vilket, i vart fall i vissa delar, visat sig vara synonymt med information som de smorda ogillar. Och plötsligt började vänstereliten så ägna sig åt att revidera historien, kulturarvet, litteraturen och till och med själva språket. (Detta kan knappast komma som en överraskning för någon. Det förutspåddes redan på 40-50-60-talen av så disparata författare och tänkare som Arendt, Hayek, Rand och Orwell.)

Ironin.

I sitt standardverk om den totalitära staten skrev Hannah Arendt att människor inte förstår att allt är möjligt. Och då intog hon inte en postmodern position, snarare motsatsen. Vad hon menade är att folk inte fattar att människor med makt kan bli precis hur djävla skogstokiga som helst. Inte ens när det sker inför öppen ridå. Inte ens när makten har tappat all kontakt med verklighet, rimlighet och förnuft.

Och det är väl där någonstans vi befinner oss nu. Yttrandefriheten inskränks. Rättsstatens bärande principer undermineras. Korrektheten lägger sig som en blöt filt över samhället. Bror Duktig gör sig bred. Övervakningsstaten tar sig aldrig tidigare i historien skådade proportioner. Individens frihet (och egna ansvar) kringskärs allt mer. Lagarna korrumperas av politiska hänsynstaganden och särintressen.

I sin bok om Eichmann-rättegången i Jerusalem gjorde Arendt ytterligare ett par intressanta observationer. Den ena är att Adolf Eichmann inte bara lydde order - utan även lagen. Den andra är att tyskarnas problem med honom var att han kanske inte var ett fradgande psykopatiskt monster, utan snarare grå, trist och vanlig - en beamte som nogsamt och grundligt, med målmedvetenhet och viss "kompetens" utförde sitt föreskrivna jobb i statsapparaten.

I de till synes lugnast vattnen... Bah Kuhnke, typ. Är jag raljant? Kanske. Men som Arendt formulerade saken: Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med goda föresatser. Den kan lika väl vara stensatt med inga försatser alls.

Eller som EU-kommissionens förre ordförande José Manuel Barroso kommenterade maktöverföringen från nationella demokratiska institutioner till Bryssels icke-valda byråkrater: Så länge beslutet om att minska det demokratiska inflytandet fattas under korrekt demokratiska former, då är det inget problem.

Här kan man ana ett obehagligt mönster. Som också är känt sedan tidigare: Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. Till och med av ren obetänksamhet.

I dessa tider höjs yrvakna röster om att vi inte kan ta demokratin för given. Men de riktar udden mot fån som Trump och korkade nynazister. (Svenska nynazister är Kalle Anka-nazister. De skulle inte haft en chans i Nazityskland, vars vansinne trotsade allt man över huvud taget kan föreställa sig.)

Jag vill hävda att det inte är därifrån hotet mot demokratin, mot det demokratiska samhällets grundpelare och mot våra fri- och rättigheter verkligen kommer. Snarare är det välmenande lallare och i god ordning fattade demokratiska beslut som kommer att leda oss in i mörkret.

Demokratin lider helt enkelt av något slags Stockholms-syndrom.

2018-02-11

Isabella Lövin har inte mitt samtycke!

Regeringen tänker lansera en "samtyckeslag" som föreskriver explicit samtycke inför varje delmoment vid sexuellt umgänge.

Detta kan komma att leda till vissa svårigheter då det kan vara knepigt att i förväg avgöra vad som är lagligt eller ej. Dessutom kan, tekniskt sett, handlingar som sker i outtalat samförstånd, i stundens hetta, som inte kränker någons rättigheter, komma att bli olagliga. Någon får väl konstruera en app för ändamålet...

Det märkliga är att samma politiker står bakom ett förbud mot en företeelse som till sin natur är något slags garanti för samtycke - nämligen prostitution.

Vad kan väl vara ett säkrare tecken på samtycke än en frivillig affärstransaktion? (Här avses prostitution under frivilliga former mellan samtyckande myndiga personer, utan inslag av hot.)

Även i ett vidare perspektiv haltar logiken. Miljöpartiets språkrör, "vice statsminister" Isabella Lövin, har i sociala medier marknadsfört samtyckeslagen med parollen "Är det inte frivilligt är det inte lagligt."

För mig som sitter i fängelse för att jag vägrat stödja det svenska politik-byråkratiska komplexet med skattepengar känns ett sådant uttalande närmast som något slag mörk, hånfull ironi.

Konsekventa principer och logiska resonemang är verkligen inte våra politiska ledares starkaste gren.

/HAX
(via brev från Kolmårdenanstalten)