Den stora europeiska oredan och ryssen

Det är egentligen rätt enkelt. Ryssland ökar sitt geopolitiska inflytande genom att skapa förvirring och oreda i Västeuropa. Det behövs inte ens någon egentlig plan – rykten, konspirationsteorier och desinformation får snabbt eget liv. Och det finns gott om krafter som (medvetet eller omedvetet) spelar Moskva i händerna.

Det forna Östeuropa vimlar av politiker som var kommunister under Warszawapakts-tiden och sedan snabbt sadlade om till att utge sig för att vara något slags liberaler – för att på senare tid ofta glida in i en konservativ, nationalistisk och allt mer auktoritär idévärld.

Tyvärr finns det även tidigare frihetskämpar – som kämpade mot Sovjetförtrycket med sitt eget liv och sin egen frihet som insats – som med tiden glidit in i det riktigt, riktigt reaktionärt konservativa lägret. Det känns som om de inte lärt sig något av ens sin egen historia.

Många i dessa grupperingar (som Ungerns Orban) säger rakt ut att de är motståndare till liberal, västerländsk demokrati. Vissa av dem säger dessutom att de ser det allt mer auktoritära Ryssland som en förebild.

Somliga nationalistiska partier, som franska Nationella Fronten, får till och med delar av sin finansiering från Ryssland.

I Europaparlamentet är de ryska kopplingarna tydligast i gruppen Nationernas och friheternas Europa (ENF) som leds av Marine Le Pen. Men det finns även sådana kopplingar i gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa (EFD2) som leds av Nigel Farage. I denna grupp ingår även SD.

Samtidigt som Le Pen är nationalist med närmast fascistiska drag är Farages resa en annan. Från början var UKIP snarare att betrakta som ett frihetligt missnöjesparti, med EU-kritik överst på dagordningen. Men som så många andra upptäckte Farage att det finns många röster att hämta med ett främlingsfientligt budskap...


Allt detta i ett läge där EU blir allt mer byråkratiskt, allt mer centralstyrt, allt mer klåfingrigt och allt mindre demokratiskt. Den EU-skeptiska opinionen är betydande i många medlemsstater, större än vad vi svenskar vanligtvis känner till.

Lägg till detta ovanliga politiska tillstånd (det spanska valkaoset, den tyska storkoalitionen, den svenska parlamentariska situationen), eurokrisen, flyktingkrisen, sviktande europeisk konkurrensförmåga, låg tillväxt, en tilltagande misstro mot etablissemanget och då inte minst mot media. Detta är ett getingbo.

Mycket är helt och hållet de europeiska politikernas eget fel. Så i denna kaosartade (eller möjligen metastabila) situation behöver Ryssland inte göra mycket för att destabilisera Västeuropa ytterligare. Man finansierar delar av "extremhögern". Man sprider desinformation och motstridiga uppgifter, mest i syfte att försvaga genom att förvirra. Och man spänner sina militära muskler.


I delar känns situationen igen från historien. Ofta var inställningen till 30-talets Tyskland rätt lik den vi i dag har till Ryssland.

Nu tror jag faktiskt inte att Putin är så tokig att han skulle gå i fullt krig med Nato och Västeuropa för sakens egen skull. Men det finns annat som kan driva honom i den riktningen.

Även om Ryssland är på väg att bli allt mer auktoritärt, så finns det god grogrund för protester. (Sådana förekommer redan, även om de som regel ignoreras av media här i väst.) Dessutom är ekonomin urusel och de ryska buffertfonderna urholkas snabbt. Den rövarekonomi som trängt undan en fungerande fri ekonomi håller på att göra Ryssland industriellt handikappat. Landet har mycket stora problem.

Vilket leder till att Putin blir allt mer trängd – och trängda människor kan vara oförutsägbara och farliga. En öppen konflikt med väst kan handla om att tillfredsställa den ryska hemmaopinionen, snarare än om reella militära eller geopolitiska förhållanden. Och det är ju inte som att det saknas omfattande krigsretorik i dagens Ryssland.

Min gissning (som mycket väl kan vara fel) är att han dock nöjer sig med att bidra till det (till stor del självförvållade) kaos som präglar EU. Ett svagare Europa ger ett starkare Ryssland, helt enkelt.


Det tragiska i allt detta är att EU:s ledare är en central del av problemet. De ser inte unionen som ett projekt för frihandel och fri rörlighet – utan snarare som en politisk arena där de kan få utlopp för sina egna illa genomtänkta projekt och sitt eget storhetsvansinne.

De har fått varningssignaler: Extremhögern blir allt starkare i Europaparlamentet. Det blev en Brexit. Länder som Ungern och Polen håller på att glida bort. Det är inte otänkbart att Le Pen blir president i Frankrike. Högerextrema partier växer i de nationella valen.

Men EU:s politiker vägrar att dra några rimliga slutsatser. Istället fortsätter de som om inget har hänt. Och då kommer den nuvarande utvecklingen bara att fortsätta. Europa går mot kaos – och det ryska inflytandet över vår del av världen ökar.

En liberal, EU-kritisk reformagenda är kanske det enda som skulle kunna rädda EU. Men någon sådan tycks inte finnas på dagordningen. Istället låter EU:s liberaler så här...



Youtube »